Det mesta i livet börjar som ett litet frö som odlas och som sedan växer och blir större. Men när någon försvinner för alltid från vårat liv så sker det motsatta. Katastrofen börjar stor och blir mindre och mindre för varje dag, vecka, månad och år som går. Man börjar förstå mer och mer det som har hänt samt inser man att det är verkligt. Man måste acceptera! Man måste gå vidare! Man tänker att allt som har en början, har även ett slut. Men hur lätt är det? När någon går bort är sorgen stor och acceptansen liten. Ännu värre är det när någon begår självmord. Detta är det svåraste tillståndet vi människor får vara med om.

Man kan inte förstå. Man vill inte förstå. Varför har ingen märkt något? Det fanns en medmänniska som försökte dölja sitt lidande, sina bekymmer och sitt dåliga tillstånd. Med planer och säkerligen många försök för att hitta den lätta vägen för att slippa allt. Målet var att lämna denna jord och  lämna den svåra verkligheten.

Hur gick detta till? Tipsen är många och lätt tillgängliga. Men det är då man börjar bry sig om historien bakom självmordet. Det är då man upptäcker hur blind man var. Det är då man försöker hitta lösningar på problemen som personen hade. Man vill inte acceptera att det är försent. Vad hjälper det att förstå i efterhand? 

Till dig som har självmordstankar vill jag säga, tänk alltid att varje problem har en lösning! Det finns hjälp att få. Du behöver dock be om det och tveka aldrig att göra det. Det finns alltid någon som vill lyssna. Det finns alltid någon som är villig att hjälpa. Var tydlig med dina signaler. Dölj inte ditt lidande bakom välmåendets fasad! Du är oersättlig. Du är behövd…

(Glöm inte att gilla bloggen både här och på facebook. klicka här)